12/9-09
Idag är det lördag. Idag har jag och jonas ett halvår. Idag fick jag reda på att Amanda Ohlsson, en vän jag har kännt i princip i hela mitt liv, har gått bort. Idag har jag gråtit mer än många andra dagar. Idag vill jag bara iväg...
Numera orkar jag inte lossas som att allt är okej längre, för det är det inte. Ingenting är okej. Ingenting är bra, ens. Det är inte lönt att skriva att jag "kämpar på", för nu orkar jag inte kämpa på längre. Ibland skulle det kännas ganska skönt om livet var på ens sida ibland, och kanske gav en lite skjuts på vägen. Det skulle vara skönt o slippa kämpa och slippa kämpa för att vara stark. Jag orkar inte vara stark längre. Nu skiter jag i vilket. Jag orkar inte hålla tårarna tillbaka.
Ta mig härifrån. Håll om mig, och säg att allt kommer bli bra. Snälla, ta mig till tryggheten...
Tack Mormor och Morfar för ert fina brev. Det betyder jättemycket. Jag hoppas du blir bättre snart, mormor. Jag saknar er jättemycket.
Jag önskar jag var lika stark som ni. Ni betyder massor för mig, och utan er hade jag inte varit den jag är idag. Jag har alltid sett upp till er två, vet ni. Jag har alltid sagt "jag ska bli som mormor och morfar när jag blir stor". Jag har alltid beundrat er förmåga att alltid ta hand om alla, och att ni bry er. Mormor, ingen kan så mycket som du, och Morfar, jag har aldrig mött en stiligare morfar. Jag älskar er.
